Efter alldeles för många veckors uppehåll från bilkörandet så satte jag mig ändå framför ratten med 0 % självförtroende. Och första hindret uppstod redan vid starten. Det var inte en fin, mjuk start och inte heller en en rivstart så däcker skriker. Utan jag gjorde en start á la Malin. Det är när bilen hoppar fram likt en känguru innan man åker ordentligt. Och så fortsatte det. Jag gjorde mina starter så jag & pappa satt som frimärken i framrutan när det var som värst. Sedan var jag ju inte själv ute på vägarna/parkeringen heller. När jag skulle svänga ut på vägen så kom det inte bara bilar, utan traktorer och lastbilar också! Precis vad jag behöver femte gången jag kör bil.

Jag blir nästan rädd för mig själv. Jag är ju verkligen en stor fara i trafiken! Bromsen är iallafall min bästa vän. Av kopplingen får jag sockerdricka i vänsterbenet eftersom bilar inte är gjorda för människor som är 1.59 lång. Men andra ord så blir det hemskt jobbigt att sitta och spänna benet nästan konstat eftersom jag aldrig hinner släppa upp den innan jag får motorstopp. Och gasen är läskig, så fort jag trycker på den så svischar bilen iväg jättefort och då blir jag rädd och säger oj. Det och MEEEEN är det enda jag säger när jag kör.  Tur att jag ska körkortsteori (och fordonskännedom...) på vårterminen!