1

Idag är det en vecka sen. Och ljuset hade brunnit ut nu på kvällen och jag orkar inte...

kanin...erna

"Jag är ute med ka... Fred"
 
Jag brukade ju alltid säga att jag är ute med kaninerna, nu är jag bara ute med Fred. Och lika när jag ska ge mat så sa jag alltid "hallå kaninerna" eller något annat i plural...  Det är så ovant. De senaste 7 åren har jag haft minst två kaniner. Musse var först, sen övertalade jag mamma till Mango och när första kaninungekullen dog fick jag tillåtelse för en tredje, Fred.
 
Det känns hemskt att städa ur Musses bur. Idag gjorde jag bara den minsta ytan, sen har jag nedre våningen och boet kvar. Det känns som att man rensar bort det allra sista man har kvar av honom och det vill jag inte. Jag vill att han ska vara kvar. Han hade den bästa buren också, som var Freds från början. Men eftersom han hade sin tonårstid då han va sur och attackerade nedgraderades han till en envåningsbur och Musse fick den nya. Klart han ska ha det bästa!
 
Jag har haft Musse ända sedan jag såg ut såhär!!! Ganska länge alltså...

Musse ♥

Den 17:e januari gjorde jag en hemsk upptäckt - jag hittade Musse död i sin bur. Jag gick ut på morgonen och skulle ge mat som vanligt och han brukar alltid komma ut från boet men ibland hör han inte när jag kommer och då får man öppna luckan in till boet och då vaknar han upp och springer ut och börjar äta. Men nu kom han inte ut från boet. Så jag öppnade och där var det tomt. Jag blev rädd och tänkte att någon kanske har tagit honom. Jag kollar från sidan på nedre våningen men där är han inte heller. Så jag tar några djupa andetag och öppnar och då ser jag - där ligger han, alldeles stilla... Jag får panik och kan knappt andas när jag springer in med gråten i halsen och slänger av mig skorna och morgonrocken och kastar mig ner på golvet i hallen och skriker och gråter som aldrig förr. Jag kan inte fatta att det är sant och det gör så fruktansvärt ont i mig, det går inte beskriva hur jag kände mig i den stunden. Så förtvivlad, hjälplös, hopplös, förbannad, ledsen, förstörd och arg jag kände mig då har jag aldrig tidigare känt... Hade någon gått utanför huset hade det nog låtit som någon höll på mördas här inne för jag var helt utom mig och helt hysterisk... När jag hade samlat mig lite kunde jag ringa till mamma. Och att uttala orden "Musse har dött" var helt overkligt. Det kunde inte vara sant, jag förstod inte själv. Det KUNDE inte vara sant! Han har varit med mig i nästan 10 år - halva min livstid!
 
Mamma kom hem med farmor och farfar, alla var ledsna. De hade med sig en skokartong. Vi gick ut tillsammans och jag la i hö i botten av lådan. Sen skulle jag ta upp honom och lägga i "kistan". Och att se honom ligga där livlös gjorde att jag fick svårt att andas igen av all gråt, men jag ville ta honom själv och lägga ner honom. Och känslan när jag satt på backen och höll min döda Musse i mina händer var fruktansvärd, alldeles stel och livlös... Hysteriskt grät jag igen och jag fick hjälp att lägga honom i lådan. Jag grät så jag fick ont i magen. De stängde lådan och vi ställde den i buren och gick in tillsammans. Att jag dessutom skulle jobba den dagen gnagde i mig hela tiden - jag såg ju helt förstörd ut, vilket jag också var. Men på något sätt lyckades jag dölja det värsta och åka och jobba ändå - packa upp varor i 7 timmar. Det gav mycket tid att tänka men jag klarade det, jag grät inte en enda gång på jobbet och nu i efterhand fattar jag ingenting. Hur kunde jag klara det?! Jag måste ge mig själv beröm för det.
 
Sen på kvällen var det bara en kanin att ge kvällsfika. Det var så konstigt, på ett fruktansvärt dåligt sätt. Och morgonen efter var det ännu värre. Jag har gjort ordning mat till Musse i 2-3 år eftersom han har  haft specialkost och inget torrfoder. Nu var det bara Freds mat. Jag tog med en filt ut och la över honom i kistan och att se honom ligga död i lådan är obeskrivligt. Min älskling som är så tokig i mat, som alltid kom med sitt nyfikna, glada, lilla ansikte varje morgon och kväll, ibland med frost i morrhåren och med hö i hela ansiktet. Nu kommer han inte göra det mer. Den stora buren stor tom och det gör så hemskt ont!
 
Idag hade vi begravningen. Jag har varit orolig att det inte skulle gå att gräva i marken men med hjälp av en liten brasa och en snäll och stark pappa fixade vi det. Det hade känts värre om han hade legat kvar i lådan i buren längre eller om vi hade blivit tvugna att göra det i vår istället och förvara honom i frysen... Det kändes alltför hemskt, så om det nu går att säga att jag är "glad" över att vi gjorde det idag så är jag det. Det var hemskt. Men han fick med sig en morot, äppelbit, två godisar och sin godisstång som han inte hade ätit upp än. 
 
Jag vet att han har det bra där han är nu. Han får träffa både Mango, vår första Snutte, hans fru Toffie och hans dotter Chloé. Och gräset är alltid grönt där, och han slipper dom jävla vintrarna som han inte gillade så mycket de sista åren. Som julen för nåt år sedan, då han mådde jättedåligt. Jag visste inte vad som var fel, men jag såg tydligt att han hade ont och att det var något fel. Det var när han hade sin enorma urinsten, stor som en ärta! Och med tanke på att en kanins urinblåsa är ganska liten måste det kunna jämföras med typ en fotboll för en människa... Fatta vad ont han måste ha haft! Men veterinären kunde pilla ut den och hon sa att det var i sista stund. Stenen blockerade ju hela nedre delarna och han kunde varken kissa eller bajsa... Det var en sån oerhörd lättnad när jag såg honom i sitt vanliga jag igen! Nyfiken, glad, pigg och sugen på mat. Jag fick ge honom medicin i 10 dagar efteråt som han så duktigt åt. Efter det tänkte jag att jag ville ta in honom nästkommande vintrar för jag var orolig att han inte skulle klara 25 minus igen... Men det gjorde jag aldrig men om jag ska vara ärlig och snäll mot mig själv så tror jag inte att det hade förändrat något. Han var ju ändå nästan 10 år och jag tror och hoppas att han lugnt  somnade in i sin bur. Han slapp iallafall lida och det är det viktigaste.
 
 
Hur otroligt det än är har jag skrivit allt detta utan att gråta. På något sätt är det lite, lite lättare nu när han är begravd, då kan jag försöka gå vidare. Annars har det varit som en klump i magen - går det eller går det inte att gräva i marken nu? Måste vi vänta till våren? 
 
Jag måste nog få ett avslut för att kunna leva vidare, såklart kommer jag aldrig glömma honom men jag kommer lära mig leva med det så småningom. Och så måste jag få skriva av mig och tycka synd om mig själv. Allt måste ut, så att inget ligger kvar och gror.
 
Jag har en miljon bilder på honom vilket jag är väldigt glad för. Jag har fasat inför den dagen han skulle dö, jag har känt att då kommer jag också och dö. Och när jag låg i hallen och skrek av smärta kändes det som att jag ville det verkligen. Men sen har jag tänkt att Musse hade ju inte velat att jag också slutade leva när han dog så för hans skull får jag försöka vara stark, vilket jag ändå måste ge mig själv att jag har varit!
 
Hur som helst så kommer jag aldrig glömma mina stunder med honom. Jag var ju bara 10 år när vi hämtade honom, en brun liten boll med långa öron. Mickan ville att han skulle heta Zlatan eller Zäta, men som tur var blev det inte så, han såg inte ut som en sån. I början fick han bara skutta på en filt på gräsmattan för kaninungar får inte äta gräs i början. Vi lärde honom ett trick - att gå på bakbenen med hjälp av ett maskrosblad! Men när han blev större var det inte lika intressant längre för honom. Han älskade att äta och ibland tog han "fel" matbit i all hast från skålen (gurka) så den lämnade han nere och sprang upp för att hämta något godare. När allt annat var slut åt han upp gurkan haha. Jag lärde honom att hoppa också och han var riktigt duktig! Trots att jag inte tränat med honom sen han var liten. Men han var mest intresserad av att äta gräs emellan hindren istället  för att springa. Men till slut så hoppade han och som sagt, han var jätteduktig! Han blev ju även pappa till fem små kaninbebisar för 5 år sedan. Endast en ärvde hans färg och tyvärr ingen hans hängöron. Två saker som jag har läst ska vara dominanta anlag i kaninvärlden. Han var världens gosigaste kanin, kunde sitta huuur länge som helst i famnen och bara bli klappad och gosad med. Och när jag höll honom som en bebis på rygg så blev jag alltid kär på nytt - han såg ut som en liten boll! Alltid snäll och glad. Den 31:a mars i år skulle han ha blivit 10 år. Jag är glad att jag hade stort kalas för honom på hans 9-årsdag, som blev hans sista födelsedag. 
 
Hur man än försöker förbereda sig på den där dagen och trots att man vet att den kommer komma nån gång så går det inte. Man kan inte förbereda sig på att ens älskade vän sedan 10 år tillbaka plötsligt inte kommer finnas mer. Det går inte. Jag var iallafall inte beredd än, och skulle väl egentligen aldrig vara det heller. Men jag fick ingen chans att säga hejdå eller ens veta vad som hände. Men som vanligt varje kväll så sa jag "godnatt älskar er" till dem innan jag gick in den 16:e januari. Så han visste iallafall att jag älskade honom. Och det gör jag fortfarande och kommer alltid göra, min lilla fina Bosse