Fred Perry ♥

Nu har det värsta hänt igen, älskade lilla Fred har somnat in 
 
Det började i söndags, att jag märkte att nåt var fel. Han var inte lika pigg på att äta som vanligt eller skutta omkring som vanligt. Och jag såg att han hade tungt att andas. Så på måndagen ringde jag veterinären och jag fick komma samma dag. Han mådde inte alls bra då, inte så livlig som han brukar. Inte så konstigt - han hade lunginflammation stackarn! Så jag fick medicin på en gång som skulle ges morgon och kväll. Jag körde snabbt till apoteket för att hämta ut och skyndade mig så mycket jag kunde, för lunginflammation är allvarligt. Jag hann bara ge två gånger... Det var svårt att få i honom det också men jag tänkte att efter första dosen skulle det börja vända, att han skulle börja må bättre och ta medicinen lättare nästa gång när han märkte att det smakade gott. Jag hann ge honom en gång till då på kvällen och när det var dags för kvällsfika så såg jag det värsta - hans livlösa kropp i buren. Jag blev chockadm ledsen och rädd och ännu värre blev det när han plötsligt sprattlade till! Jag hämtade mamma och var helt förstörd. Jag satt vid buren och grät och grät så magen krampade. Vid ett tillfälle ryckte han till och försökte röra på sig men han  låg ju bara så han liksom kravlade runt :( FYFAN vilken vidrig känsla att bara se på när han håller på dö! Det fanns ju ingenting jag kunde göra! Jag ville ta in honom under natten så att han iallafall skulle få dö vid min sida men det skulle nog innebära en massa stress för honom och det skulle vara mer naturligt och lungt för honom att somna in i sin bur, vilket han fick göra nu. Jag tror att han gjorde det när jag fortfarande stod där ute och grät. Jag vågade inte ta på honom för jag var rädd att han skulle bli rädd och jag klarade inte av att se mer lidande och ryck från honom...
 
Nu har det gått någon dag och jag har fått stoppa mig själv flera gånger från att gå ut till honom för att ge  mat. Det är så fruktansvärt konstigt att inte göra det längre! I 17 år har jag haft kanin och gått ut varje morgon och kväll för att ge något att äta och nu är det liksom bara slut! Det gör så ont. Alltid har jag ju haft kanin! Och Fred fick jag ha i nästan 7 år och fick se han växa upp från en rosa liten flodhäst. Han var sist med att öppna ögonen av alla i kullen, sist med att få riktig päls och han var miniliten! Lilla gubben. Han har debuterat i kaninhoppning med mig också, det var en upplevelse utöver det vanliga! Tyvärr blev vår karriär inte så långvarig men jag fick prova på det iallafall! Han fick inte chansen att visa sina talanger ordentligt på tävligen tyvärr men på hemmaplan var han en stjärna kan jag lova!
 
Vi har inte begravt honom än vilket känns väldigt jobbigt, för jag behöver det "avslutet" liksom. Jag har dock gjort iordning en kista (som står i frysen nu vilket jag absolut inte ville) som han ligger i nu med sin handduk och en massa godis. Det var i tisdags jag la honom i den, han låg så fint på sidan inbäddad i sin handduk så jag hoppas att han inte led innan han somnade in! Det såg inte ut så iallafall. Älskade lilla. Men det är en så fruktansvärt jobbig känsla att ta i den stela livlösa kroppen och lägga den i kistan! Usch, har gjort det för många gånger nu, både Musse och Mango innan. Jag hade träningsvärk i magen, axlarna och nacken dagen efter från allt gråtande. Det gör så ont alltihop. Men jag får tänka att nu får han iallafall träffa hans bästis Mango och pappa Musse och mamma Toffie! Och syrran Chloé. Nu mår de allihopa bra i himlen ♥ Men jag hade såklart hellre velat att han mådde bra här hemma hos mig, i min famn...
 
Från en liiiiten boll..
 
...till ett litet rufsigt troll...
 
 
Till en vuxen stjärna!
 
 
 
♥ Fred Perry 2008-05-28 - 2015-02-23